Jag har kört talet i botten. Kanske är det lika dåligt nu som det var före min första McGuire-kurs. Under och efter sommaren har det blivit gradvis sämre, och jag har inte orkat anstränga mig för att vända det. Nu är det uppenbart att tekniken inte hjälper mig längre, hur mycket jag än försöker använda den.

Det är lätt att dra förhastade slutsatser om metoden när en person som varit i det närmaste fri från stamning faller tillbaka i sitt gamla beteende. Att bota stamning temporärt har man kunnat i decennier, men att konsekvent få till en varaktig förbättring verkar praktiskt taget omöjligt.

I flera tidigare inlägg har jag skrivit om självdisciplin som en viktig förutsättning för att uppnå ett kontrollerat tal. Att hitta tekniker som ger mer tillförlitlighet i talet är inte så svårt. Det finns flera att välja bland och jag tror alltmer det har mindre betydelse vilken man väljer. Det svåra är att orka fortsätta med metoden månad efter månad, år efter år.

Det är alltså inte bristen på fungerande metoder, utan mina egna högst personliga egenskaper som stoppar mig. Det går att göra något åt stamning, men ändå inte.

Istället för att återvända till träningsrutinen, lät jag mig denna gång sjunka allt djupare ner i stamningsträsket. Kanske har insikten att jag själv inte har den självdisciplin som krävs hunnit ifatt mig.