Ikväll har jag varit på ABF-huset och tränat spontana föredrag med de andra i tisdagsgruppen. Efter det satte jag mig med Viktor på ett kafé på Kungsgatan och filosoferade om vårat favoritämne. Viktor är också med i McGuire och vi har många gemensamma erfarenheter om stamning. Vi har båda en svacka i talet, men rätt olika åsikter om vad vi ska göra åt det. McGuire-metoden är krävande och vi känner båda att vi inte har tillräcklig inre motivation att arbeta så hårt med talet som vi skulle behöva. Vi vet vad som hjälper men vi gör det inte.

Förändringsarbete är svårt och tar tid, oavsett vad det gäller. Min linje har hittills varit att man ska göra så gott man kan och fortsätta sätta mål, även om man hela tiden bryter dem. Viktor menar att man ska följa sin natur. Han sätter inga mål alls, för misslyckandena leder bara till besvikelser. Om man inte hoppas något blir man inte besviken.

Vissa personer som går McGuire genomgår en enorm förändring på kort tid och lyckas sedan behålla förändringen. Många av våra kursinstruktörer tillhör denna klick, som gått från otroligt påfallande stamning till inspirerande talare (i vilka retoriska sammanhang som helst). Vad är det de har som jag och Viktor saknar? De har förmågan att upprätthålla motivationen över tid. På engelska kallas det commitment.

Jag var själv enormt motiverad när jag gick min första McGuire-kurs. Jag hade just nekats ett jobb jag väldigt gärna ville ha — bara på grund av stamningen. Jag hade kommit till den punkt i livet, efter åratal av förnedring, där jag var beredd att göra vad som helst för att bli av med problemet. Men nu kan jag inte längre uppbåda samma motivation. Jag har ett jobb jag trivs med och även om jag nog sitter fast i min karriär på grund av stamningen är jag ändå tillräckligt tillfreds för att inte kämpa som jag gjorde i början.

När Viktor antydde att våra misslyckanden kan bero på vår allmänna läggning kom jag att tänka på begreppen ögonblicklig och fördröjd tillfredställelse (eng. instant and delayed gratification). Det är något jag tror allt mer på, ju mer jag tänker på det. Människor tycks ha en läggning åt endera det ena eller andra hållet, och de som är lagda åt det senare premieras i samhället. Dit hör våra toppolitiker, höga tjänstemän i näringslivet, framgångsrika entreprenörer, elitidrottsmän, och så vidare. Det är den grupp människor som arbetar hårt mot ett bestämt mål, år efter år, för de vet att det ger resultat på sikt. Vi andra tar genvägar som tillfredställer målen kortsiktigt, men som inte leder någonstans långsiktigt.

Detta tänk kan man applicera på nästan allt. När jag undviker en situation på grund av att jag är rädd att fastna i en blockering, fungerar det på kort sikt, men på lång sikt bryter jag ner förtroendet för min talförmåga. En person som är lagd åt fördröjd tillfredsställelse sätter det långsiktiga resultatet i första rummet. Det spelar ingen roll hur det går i en enskild situation.

Psykologiska studier på barn har visat att läggningen för ögonblicklig och fördröjd tillfredsställelse kan påvisas i väldigt unga år. Barn som sparar sin veckopeng (eller sitt godis) är samma barn som gör sina läxor, får höga betyg och senare kvalificerade jobb. Varken jag eller Viktor gjorde våra läxor i skolan.

Att vara lagd åt fördröjd tillfredställelse är ett viktigt karaktärsdrag för oss som arbetar med vår stamning. Vad gör man om man inte är det? Finns det något hopp överhuvudtaget? För min del har jag alltid trott på förändring. Möjligheten att bli en bättre version av mig själv har varit min livsgnista. Och jag tror än idag att jag en dag kommer att kunna uttrycka mig som jag vill. Oavsett läggning är ändå hoppet den viktigaste förutsättningen för att lyckas. Utan hoppet har man ingen motivation till förändring.

Det är som att försöka tappa vikt när man är född att lägga på sig, eller att bygga muskler när man är född med turbometabolism. Det går, men det är mycket svårare än för vissa andra. Men att inte ens försöka tycker jag är ovärdigt. Vi har som människor ett enormt privilegium att förvalta. Vi lever bara en gång och meningen med livet är att utvecklas.