Stockholms stamningsförening har under ett par års tid arrangerat talträningsdagar några gånger om året. För oss som medverkar på dessa dagar innebär de ofta en välbehövlig uppryckning och inspiration att fortsätta arbeta med talet. Normalt delar vi in oss i två grupper, McGuire och Talakademin, de två största falangerna inom talträningsmetodik för vuxna stammare i Sverige. Dagens talträningsdag blev lite speciell, eftersom McGuire-gruppen var ensam.

Ingen hade på förhand tagit på sig ansvaret att leda gruppen, men jag hade några idéer på diskussionsämnen som jag tillämpade under dagen. Vi började som vanligt med att andas djupt med ögonkontakt. När vi andats ett tag började jag ställa frågor, långsamt och kontrollerat med full teknik, och ordet var fritt för den som ville svara. Det blev en bra övergång från att bara andas till att börja tala. Alla bidrog med svar och lyssnade på varandra.

Speciellt intressant blev det när jag frågade gruppen hur många som värmer upp med andning de flesta mornar. Bara 1 av 8  räckte upp handen. När jag sedan frågade hur många som tror att uppvärmningen skulle ge ett mer tillförlitligt tal, räckte alla upp händerna! Som vanligt finns det ett glapp mellan vad man tror hjälper och vad man gör — och inte minst hos mig själv. Det ledde in på en diskussion om varför vi inte värmer upp. De flesta har som mig problem med att skapa vanan.

Skeptisk som jag är frågade jag om någon verkligen upplevt att talet blivit stabilare efter en stunds djupandning. 7 av 8 ansåg att uppvärmningen hjälpte när de väl gjorde den (1 var osäker). Sedan hade vi en intressant diskussion om varför det hjälper, där flera bra teorier kom fram. Mitt intryck var att alla svarade uppriktigt. Vi känner varandra inom gruppen och det finns ingen rädsla att avvika eller att kritisera McGuire-tekniken.

När vi gått igenom checklistan hade vi en lång disksussion om behovet av nolltolerans mot okontrollerad stamning. Jag började med att förklara skillnaden på kontrollerad och okontrollerad stamning och hur viktigt det är att vi korrigerar varandra när man slarvar med tekniken. Några mindes en tid då vi (i svenska McGuire) var hårdare mot varandra och menade att det fungerade bättre än det gjort på senare år. Alla var rörande överens om att vi behövde skärpa oss och verkligen hjälpa varandra att använda tekniken. Givetvis gör vi det med omdöme och går inte för hårt fram om någon har en dålig dag.

På eftermiddagen gjorde vi telefonkontakter. Jag hade tagit med listor med telefonnummer till restauranger och hotell och vi delade in oss i små grupper och ringde för att fråga efter öppettider, menyer och annat vi kunde komma på. Ingen McGuire-dag skulle vara komplett utan någon form av tillämpning av tekniken i verkligheten. Jag ringde 15 samtal, vilket är mer än jag gjort på väldigt länge.