Som jag tidigare har nämnt här i bloggen har vi länge planerat för en McGuirekurs här i Stockholm, och nu är det äntligen dags! Kursen kommer att pågå den 23-26 april i Stockholm. Jag tar därför tillfället i akt att skriva mer informellt och personligt om vad som förmodligen är den mest effektiva behandlingsmetoden för vuxna stammare som finns idag. Att jag själv engagerar mig i detta beror på att jag vill se programmet växa i Sverige. Ju fler vi är, desto bättre kan vi hjälpa varandra.

Först en liten resumé. McGuireprogrammet tar sitt namn efter David McGuire, som själv växte upp med svår stamning. David gick i terapi hos den kände Joseph Sheehan (känd för sin isbergsmetafor och för sin tillämpning av närmande-undvikande-konflikter på stamning). Långt senare gick han i terapi hos en operasångare i Holland, som utvecklat en speciell metod för stammare. Därifrån kom betoningen på andning.

De fantastiska resultat som uppnås på kort tid delar McGuireprogrammet med flera andra metoder. Men alla som vet något om stamningsbehandling vet också att dessa snabba resultat nästan alltid leder till återfall. De flesta som går McGuire har också återfall (vi kallar det för turbulens). Men en av de saker som gör McGuire unikt är att man är så bra på att ge stöd efter behandlingen. Dels handlar det om ett mentorskap, där man får en personlig coach, som följer upp ens utveckling, ger råd, ser till att man använder tekniken rätt och vågar utvidga sin komfortzon. Dels får man tillgång till ett nätverk av andra människor, som alla har samma mål – att bli bättre talare. Dessutom uppmuntras man gå på flera kurser efter sin första, för att fräscha upp sin teknik och sina kunskaper, och för att hjälpa de som är nya. Genom att iträda rollen som coach utvecklas man också själv. Allt detta stöd efter första kursen är näst intill gratis.

I McGuire är vi noga med att påpeka att målet med behandlingen är vältalighet, inte flytande tal. Man behöver såklart ett mått av talflyt för att vara vältalig, men det finns många andra aspekter på vältalighet som vi också tränar, som artikulation, röstläge och -volym, ögonkontakt och pausering. Att enbart gå in för talflyt tror vi är kontraproduktivt. Man bör snarare ha attityden att talflytet är en välkommen sidoeffekt av det man gör för att tala väl.

Jag som många andra som gått McGuire delar gärna in mitt liv i före och efter första kursen. Visst, jag stammar en del fortfarande, och ibland stammar jag helt okontrollerat, men jag unviker saker i långt mindre grad än tidigare. Jag har fått en bättre livskvalitet. Det enskilt viktigaste jag vunnit genom McGuireprogrammet är beviset att det går att göra något åt stamning – något man skulle kunna sammanfatta i ordet hopp. Jag har sett andra gå från svår stamning till vältalighet, och jag vet numera att jag kan göra detsamma.

Tyvärr har vi inte haft det fungerande supportnätverk man har i länder som England och Irland, som är programmets starkaste fästen, eller i Danmark och Norge, som är våra närmaste grannar. I Danmark har programmet vuxit sig starkt på bara några år, tack vare ett fåtal personers engagemang. Det är med regelbundna kurser man hittar de engagerade själar som är beredda att ge av sin tid för att bygga upp rörelsen.

McGuire är som jag sa en kommersiell behandling – det kostar alltså pengar. I Skandinavien är medlemsavgiften 9500 NOK. Vad får man för det? Man får en extremt intensiv och omvälvande 4-dagarskurs. På kursen får man lära sig en teknik som gör talet mer tillförlitligt, man får lära sig om stamningens psykologi, och man kan med erfarna deltagares hjälp tvinga sig själv till stordåd (som att prata med helt okända människor på stan). Min uppfattning är att de flesta som går kurserna är extremt nöjda. Det brukar vara en närmast religiös stämning på avslutningen.

Men som vi brukar säga när vi skiljs: första kursen är bara början. I McGuire lämnas man inte åt sitt öde när behandlingen är över. Tvärtom. Det är efter kursen det riktigt svåra börjar – att hålla kvar de framsteg man gjort. Därför får man gå på hur många kurser man vill, utan att betala något (med undantag för andra kursen, då man betalar en mindre dagsavgift). Man får också en egen coach att hålla kontakt med och tillgång till ett världsomspännande nätverk av medlemmar. Att åka på kurser utomlands har för mig varit en bra ursäkt för att resa. Genom dessa resor har jag fått mängder av bekanta i olika länder.

Alla som vill skapa sig en egen bild av programmet kan förstås söka på nätet. Och jag själv svarar gärna på frågor om vad vi gör och hur vi tänker. Mer information om kursen och McGuire finns på den nya webbsidan.