Som nybliven ledamot i Stockholms stamningsförening närvarade jag en helg i början av april på riksförbundets årsmöte i Hallsberg. Det var andra gången för mig. Första gången var i Nässjö 1999, då jag höll ett föredrag om mina uppgifter som förbundets webmaster för församlingen. Då var jag ironiskt nog rädd för att stamma.

Mitt nya engagemang i föreningslivet motiveras främst av nyfikenhet. Årsmötet var för mig en nyttig påminnelse om att vi tycker olika och engagerar oss av olika anledningar. Mina intressen är att arbeta tillsammans mot ett bättre tal, att utbyta kunskap och erfarenheter, och att informera allmänheten. Andra tycker om att prata handikapp- och diskrimineringsfrågor, eller åka på konferenser och sociala träffar. Vad som är rätt beslutar vi gemensamt.

Men helt demokratiskt var det faktiskt inte. Jag var förvånad över att man tillämpade principen ”gapa högst och vinn” på ett årsmöte för stammare. Det borde varit votering i varje fråga.

Som väntat blev budgeten den stora punkten på agendan. Med så olika intressen är det svårt att komma överens om hur förbundets pengar ska användas. Vi har årlig budget på cirka 1,5 miljoner, varav det mesta är statsbidrag. Under 2007 gick mindre än 2% av det till att informera om stamning — en siffra som jag skulle vilja se tiodubblas (minst). Arbete pågår med en ny folder om stamning. Ett bra initiativ, men är det inte oroväckande att det är den största nyheten på informationsfronten?

En glädjande nyhet från årets möte var förbundets namnbyte från Sveriges Stamningsföreningars Riksförbund (SSR), till vad vi borde heta: Stamningsförbundet.

Den andra stora nyheten är att vi fick en ny webmaster. Efter fruktlösa diskussioner om att köpa tjänsten utifrån, trädde en tjej fram och erbjöd sig göra jobbet. Det är ett stort och viktigt jobb att göra om hemsidan, så jag väntar med spänning på att få se resultatet.