Jag har blivit ledamot i Stockholms Stamningsförening. Igår var det årsmöte i föreningen, och det var en möjlighet för mig att återigen få se hur det går till i det svenska föreningslivet kring stamning.

Varför har man egentligen stamningsföreningar? Hur hjälper föreningarna dem som stammar? Jag tycker det finns två bra skäl att organisera sig kring stamning:

• att ha gruppträning tillsammans
• att sprida information om stamning

SSF är bra både på det ena och det andra. Förra året kunde föreningen erbjuda flera intressanta föreläsningar och en speaking-circles-grupp som ses en gång i veckan. Det saknas dock information om stamning på hemsidan, och det tryckta material man erbjuder behöver uppdateras. Arbete med det pågår i projektet Talcirkeln.

Det finns ett tredje skäl att organisera sig kring stamning som lyfts fram av många inom riksförbundet:

• att låta stammare träffa andra som stammar för socialt umgänge

Tyvärr är det alldeles för många som använder den här typen av engagemang som ursäkt för att inte arbeta med sitt tal. Istället för att ta ansvar och bestämma sig för att göra något åt stamningen, skyller man på intolerans och diskriminering och smider planer om hur man ska förändra attityderna i samhället…

Stamningsföreningar erbjuder oss känslan av att vara normala. Det är omvälvande att för första gången träffa andra som går igenom samma sak. Samtidigt är det nyttigt att få se hur olika vi är, och att få höra hur olika vi stammar. Men saknas det motivation att arbeta tillsammans för förbättra talet, finns det knappast en sämre miljö att vistas i för en person med ambitionen att arbeta sig fri från stamningen. Faran med stamningsföreningar är att de kan bli en bitter verklighetsflykt för de som resignerat.

Det mesta av mitt engagemang går även fortsättningsvis till McGuire. Under det här året är planen att lägga grunden för pånyttfödelsen av McGuire-programmet i Sverige. Fortsättning följer! 🙂